torsdag 22 november 2012

Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg

Nästan allting har hänt, men kanske inte just såhär.

Det kan man läsa i en kort introduktion innan romanen börjar. Boken baseras på författarens dagbok från 1997-98 och innehåller många tidsmarkörer, som vilken musik det lyssnades på o.s.v.

Personligen tror jag att jag tyckt bättre om boken om jag inte vetat att den bygger på dagboksanteckningar. Det är som en verklig historia som utger sig för att vara en fiktiv berättelse som utger sig för att baseras på verkligheten. Eller något åt det hållet. Det är den där genreförvirringen som gör mig lite avogt inställd. Men jag tror samtidigt att det kan ha med mig som person att göra. En av mina bästa kompisar vill absolut inte veta vad en film handlar om innan hon ser den medan jag vill veta utgångsläget och vart vi är på väg. Var är vi, vilken tid är det, vilka är med och ungefär vad kommer att hända? Med vissa överraskningsmoment naturligtvis. Alla läsare är olika helt enkelt.

Huvudpersonen är Ella som går teaterprogrammet på gymnasiet i Halmstad. Hon är sådär typiskt tonårig som tjejer i ungdomsböcker ofta är. Hon vet inte riktigt vem hon är och gör misstaget att söka efter sig själv i famnen på olika killar. Det jag ändå gillar med Ellas olika äventyr är att de är realistiskt skildrade. Sexet är inte på något vis glorifierat utan går riktigt dåligt i början.

Det bästa med boken tycker jag är hur relationen mellan Ella och mamman skildras. Det framgår på ett så bra sätt att Ella verkligen älskar sin mamma trots att de bråkar som hund och katt, att hon på en tonårings vis inte kan hjälpa de hårda ord som kommer över hennes läppar ibland. Men det är ju helt klart en mammas perspektiv på vad som är bra med boken, kanske är det något helt annat du fastnar för?

Malin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar