Ett av livets största mysterier är väl om det finns ett liv efter döden och hur i så fall det skulle tänkas vara. Jag har nu fått 40 versioner av vad som skulle kunna vänta mig serverad av doktorn i neurovetenskap och författaren David Eagleman. Det är en underhållande läsning som samtidigt väcker filosofiska tankar. Några av berättelserna tyckte jag var riktigt roliga t.ex. den där döden är att vara skådespelare och statist i de levandes drömmar.
”Det här är inget yrkesval utan ett kontrakt som måste följas: man är skyldig lika många timmar som man drömde medan man levde. Ingen är särskilt glad i sysslan, bortsett från de som stod på scen redan när det begav sig. De får för det mesta nattens interaktiva roller, vi andra håller oss mer än gärna i bakgrunden. Har vi tur tilldelar drömmaren oss roller på en restaurang för då får vi åtminstone ett gratis mål mat. Mindre lyckosamma nätter ska vi spela deltagare på skräckinjagande maskeradbaler, eller bli dem som plågas i helvetets djupa kretsar, eller också kan vi bli arbetskamrater som måste peka och skratta när stjärnan kommer in och är naken”. (ur Ensemblen s.36)Metamorfos är en annan berättelse som fastande hos mig men på ett helt annat sätt. Den fick mig att tänka på människor i mitt liv som gått bort och på vilka spår jag själv lämnar efter mig när jag dör. Enligt Metamorfos finns det tre dödar. Den första när kroppen slutar fungera. Den andra när kroppen sänks ner i graven. Den tredje i det ögonblick, någon gång i framtiden, när ens namn yttras för sista gången. Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar