David Wiberg känner jag till från bl.a. Varan-TV som gick för
ganska många år sedan och som jag tyckte var hysteriskt roligt. Nu har kan
kommit med sin debutroman som bygger på två teaterföreställningar,
Svart Tulpan och
Dagboksanteckningar från ett källarhål, där han själv gestaltar karaktären Linnea 16
år. När jag läser boken känns det verkligen som att få tal del av
en ung tjejs tankar och vardag. Det är inte på något sätt ett förlöjligande, jag
känner med Linnea och minns plötsligt själv hur knöliga många situationer och
relationer kunde vara. Det kan det förstås vara nu också men ändå på ett annat
sätt (man börjar väl bli van).
Det jag uppskattar mest med boken är nog
språket, alla uttryck och liknelser som Linnea använder. Det blev också
många småleenden och ett riktigt gapskratt. Det finns en episod med Linneas pappa
inblandad som jag återgått till, läst flera gånger och skrattar lika gott varje gång, Gudmo!: ). För min del är nog igenkänningsfaktorn hög när det gäller pappan också.
Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar