torsdag 6 september 2012

Nattens mörka toner av Domingo Villar

En liten men naggande god deckare på blott 189 sidor. Därmed inte sagt att den är särskilt lättläst, men det har mest att göra med att jag har lite problem med att hålla isär de italienska namnen (som egentligen inte ens är särskilt lika varandra) och veta vem som är vem.

Boken utspelas i kuststaden Vigo, huvudpersonen är kommissarie Leo Caldas och på halsen har han fått en förflyttad assistent med kort stubin vid namn Rafael Estévez.  Med min livliga fantasi som ofta ligger steget före när jag läser böcker så blev assistenten en lång, mörk, tvålfager historia med lite bimbokvaliteter som sa en klokhet eller två lite nu och då. Men vid något tillfälle tror jag bestämt han beskrevs som stor och tjock?! Jag lät mig inte bekommas av detta utan läste glatt vidare för att ta reda på vem som mördade den unge saxofonisten Luis Reigosa medan kommissarie Caldas var utkommenderad att medverka i radioprogrammet Polisen i etern.

Så varför väljer jag att skriva om en felaktig bild jag fått i min hjärna av assistenten? För att visa att fantasin kan ta sina egna vägar. Läsningen ligger alltid i mottagarens händer och kan inte alltid styras av författaren. Spelar det någon roll? Det kan göra det men så länge jag har behållning av läsningen så tycker jag nog ändå att det är helt okej och när man tänker efter så är det inte så konstigt att vi kan uppfatta samma sak på tusen olika sätt beroende på våra egna referensramar :o)

Hur som helst så gillade jag den här deckaren, som sagt var den liten men naggande god. Vilket till viss del hade att göra med att Villar även är matkritiker när han inte skriver böcker och att en och annan läckerhet smög sig in på sidorna i boken.

Malin