Ja, sannerligen. I början är boken så hård att jag är benägen att ge upp. Det är hårda ord, tuff attityd och diverse otrevligheter till höger och vänster. Men det är ju tämligen sällsynt att jag faktiskt ger upp på en bok, så inte heller denna gång. Och det är jag glad för då boken faktiskt tar sig ordentligt.
Huvudpersonen är Berit Hård, en misslyckad journalist som jobbar som skvallerreporter på Veckans Oj! Berit är en sån som är lite för mycket. Hon är för tjock, dricker för mycket, raggar för mycket och har en mysko klädsmak. I början av boken är hon utkommenderad till Bok & Biblioteksmässan i Göteborg för att ta reda på allt bakom-kulisserna-skvaller och råkar då både fota och filma ett mordförsök på Jan Guillou! Med oombedd hjälp från Leif GW Persson säljer hon hela rasket till högstbjudande och blir sedan anlitad av samma Gewe för att göra en fejkartikel om Unni Drougge i syfte att ta reda på om han figurerar i hennes kommande bok. Och på den vägen blir hon inblandad i både det ena och det andra.
Boken står uppställd på deckarhyllan men kan lika gärna läsas som en ”vanlig” roman. Utöver humorn och de deckaraktiga bitarna får man också en god inblick, om än fiktiv, i tidnings- och bokbranschen. Personligen tycker jag också att det är extra roligt att läsa när det är kända personer i rollerna. Även om Drougge är noga med att påpeka att romanen är 100% fiktion och inte på något sätt baserad på sanningen så har både Unni själv, Leif GW Persson och Jan Guillou stora roller i boken.
Gillar man Bluffen kan man fortsätta läsa om Berit Hård i Förkunnaren och det har även utlovats en tredje del i serien.
