Jarle Klepp lever ett riktigt studentliv i norska Bergen. Han festar tämligen hårt, träffar den ursnygga Herdis Snartemo (som kanske är ett helt vanligt norskt namn men i mina öron låter det hur kul som helst!) som han gör onämnbara saker med och han är helt insnöad på sina intellektuella vänner och den Proustska onomastiken.
Renberg gör stor affär av att etablera just den intellektuella universitetsvärlden och den Proustska onomastiken, som vi ju alla inte alls vet att det betyder det fängslande ämne i Marcel Prousts verk på tolv band som innebär författarens nästan maniska fixering vid egennamn, och hans påfallande tendens att undvika huvudpersonens eget namn. Kanske kunde Renberg ha kortat ner just den här inledande delen men när jag sen väl fastnar i boken fastnar jag instället rejält. Trots att Jarle Klepp är en riktig knasboll så tar det inte alltför lång tid innan jag till fullo sympatiserar med honom och allt han råkar ut för.
En dag får han ett brev från polisen där han ombeds att komma in för att ta ett blodprov och säkerställa att han är pappa till Anette Hansens barn! Och när detta sedan är fastställt kommer ytterligare ett brev där han ombeds ta hand om sin dotter en vecka medan Anette reser till södern!
Innan han vet ordet av är han på flygplatsen för att hämta sin dotter, som till på köpet heter Charlotte Isabel. Hur ska han passa in ett flickebarn med ett fånigt barnsligt prinsessnamn i sin bildade värld? Ja, det går lite si och så kan man säga…
Detta är tredje boken om norske Jarle Klepp, varav första och sista är översatt till svenska. Trots den tröga inledningen tycker jag att detta var en mycket trevlig bok. Läs den!
