Mary och Lovely går på högstadiet, är intelligenta och blasé på det där sättet som bara högstadietjejer som gillar Kafka och popmusik kan vara, ogillar de som är vanliga och tycker att de som är rädda för döden är bara de som har gett upp. Berättelsen har ett början och ett slut, men det är inte själva handlingen som i sig är det viktiga med den här boken. Det är Mary och Lovelys fantastiska levande personporträtt och deras nästan symbiotiska relation till varandra och språket!
När livet inte riktigt är som de tänkt sig fantiserar de om London och när de är 20 och har flyttat dit och engelskan används som en kontrast mot det tråkiga. Lovely ska måla och Mary ska skriva och i alla fall jag önskar att jag kunde fått vara med dem för 15 år sen.
Men det mörka finns där också, det är bäcksvart ibland och Lovely ligger på toagolvet på skolan och har ångest. Mary finns dock alltid där och vänder på allt och det blir ljusrosa igen, för ett tag iallafall.
Måste bara klippa in ett stycke från när de pratar i telefon och Lovely döper sin ångest till Yngve...
Hon säger att hennes panikångest är som en liten senig pensionär som aldrig ger sig. Ibland dyker den lilla pensionären upp och terroriserar henne. Vi döper pensionärsjäveln till Yngve. Han är en seg fuck. Yngve bor i Lovelys bröstkorg. När han hamrar med sin hårda metallkäpp och ylar och väser mellan klapprande löständer, då kan Lovely inte andas. Yngve smider alltid på ondskefulla planer och när som helst kan han hoppa fram och mucka bråk. Vi pratar tills mobilen bränner mot mitt öra."Hälsa Yngve", säger jag innan vi lägger på."Han kan inte hälsa tillbaka just nu", säger Lovely. "Yngve sitter och äter rotmos och stör sig på stavfel i tidningen.""Fabouless", säger jag. "Hälsa att det kan han fortsätta med."
Hoppas Sanne Näsling skriver många böcker i framtiden!
