Jag gillar Mia Skäringer. Jag gillar henne som komiker i Solsidan men kanske framför allt som människa. Och jag tror att dessa båda sidor av henne går ihop väldigt mycket.
Just nu är Skäringer så stor att jag glömt hur jag först kom i kontakt med henne. Skulle jag gissa skulle det vara att jag såg henne i Solsidan och sedan läste hennes första bok, Dyngkåt och hur helig som helst, som jag älskade. Jag såg nämligen aldrig hennes humorserie Mia och Klara som alla pratar så gott om. Är dock mycket sugen på att backa till den nu. Fick tips om Mia och Klara av en kompis då det begav sig men det blev liksom aldrig av att jag såg den.
Nu har jag hur som helst läst hennes andra bok, Avig Maria, och jag älskar den med. På vissa områden är vi lika och på andra inte alls men igenkänningen är total på nästan allt ändå.
Glädjen över att läsa om någon som är så fullkomligt ärlig med sin ofullkomlighet lyfter mig. Jag tycker att människor över lag borde dela med sig mer av sina svårigheter. Då skulle de ganska snabbt inse att de inte är ensamma om dem och delad glädje är dubbel glädje och delad sorg/svärta/ilska/you name it är inte lika tung att bära.
Mia skriver så här om ett möte med en beundrare:
Bara korta stunder är jag självklar – det är då hon ser mig och tror att hon älskar mig. Men hon borde få veta att det är kraften i henne själv som strålar ur mina ögon. Jag tar ett litet steg tillbaka, tar kommandot och säger till henne som det är: att jag omöjligt kan ta emot hennes kärlek, att det inte vore rätt, att det är sig själv hon ska ge den till. Att allt handlar om en spegling. I mig har du sett dig själv […] Jag är apan som liknar dig […] Ge kärleken till dig själv. Rikta den inåt.
Det är något jag själv tänker på ofta, att ge lika mycket kärlek till mig själv som till de jag älskar och värnar om. Och det ska jag försöka ta till mig än mer efter att ha läst Mia Skäringers underbara bok.
Malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar