Kårnulf Was Here av Josefine Adolfsson

I Kårnulf Was Here skriven av Josefine Adolfsson är huvudpersonen Moa mer trasig redan från början än huvudpersonen i Fråga Alice. Hon beskriver sig själv som hudlös, känslig. Det är en sport att ljuga men hon längtar efter att någon ska våga möta henne på riktigt. Hon har tagit nedåttjack till och från i snart tre år. Nu är hon 15 år och hennes bästis Anna flyttar hemifrån till en 30 år äldre man där de i lugn och ro kan ligga på soffan och skölja ner Valium, Stesolid, Sobril och Rohypnol med te och honung. Så småningom med några klunkar alkohol för att få någon effekt.

Föräldrarna väljer att se åt andra hållet. De säger att de är rädda för att komma för nära eftersom de upplever det som att hon drar sig längre bort ju närmare de försöker komma. Att de föredrar att åtminstone ha henne någonstans i närheten och att ha någon som helst koll, framför att hon kanske helt ska försvinna.

Moa och Anna liftar till Göteborg, Stockholm och Hultsfred. De drar till Berlin och säger att de ska bo hos en kompis faster men istället gör de allt man inte borde och lite till.

Strax innan hon fyller 17 byter Moa skola och lämnar Anna bakom sig. Hon kontaktar Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor och får gå i stödsamtal fyra gånger per vecka utan att det förs några journaler eller att de ens frågar efter personnummer. Senare flyttar hon till Köpenhamn och går förberedande konstskola. Ibland går det ganska bra för henne och ibland är hon som en enda ”bortdomnad geléklump med ett raseri i magen”.

Samtidigt som Moa försöker ta tag i sitt liv får man följa bland annat Anna och hennes lillasyster Idas väg nedåt. Långt långt ner.

Det här är en dokumentär roman som skaver. Vägen till missbruket skaver, människorna skaver, bilderna av missbruket skaver. Inte heller här moraliseras drogmissbruket men i det här fallet får man möta omgivningens handfallenhet inför missbruk. Föräldrar som inte törs lägga sig i varken drogmissbruk eller övergrepp och hur missbrukarna slussas runt av myndigheter.

Malin