Jag tror bestämt att jag återanvänder några av mina formuleringar från när jag skrev om Josefin Palmgren sist, för det kändes ganska mitt i prick för mig.
Så bra. Jag älskar det här sättet att skriva. Det är attityd men tillbakalutat. Det är ironi. Det är både utanför normen och ändå precis rätt på. Lite elakt och mycket fyndigt, ibland lite chockartat men ändå aldrig för mycket.
Men samtidigt så är jag ganska övertygad om att det är en bok man antingen älskar eller hatar. Så lika mycket som jag uppskattar att läsa den och njuter av fyndiga formuleringar, lika kräkframkallande kan någon annan tycka att den är.
Boken handlar om Emilia som är en ung neofeminist från storstaden. Vad en neofeminist var hade jag ingen närmare uppfattning om men neo betyder ju ny så någon typ av nyfeminist är hon väl. Hon är i 25-årsålder och tillsammans med en 40-årig kalsongmodell vid namn Klemens. Tillsammans med honom åker hon till Gotland för att träffa hans familj på deras lantställe. Men Klemens visit blir kort då han råkar ut för svåra magsmärtor och tvingas åka akut tillbaka till Stockholm tillsammans med sina föräldrar. Emilia blir kvar eftersom de inte velat väcka henne (!).
Och av anledningar varken Klemens syster Odette eller Emilia själv vet blir hon kvar ännu längre. Till en början är det för att vädret inte tillåter att hon lämnar ön med varken båt eller flyg men dag läggs till dag. Hon lär sig vika servetter och virka och dricker sig full tillsammans med Odette som hon inte har mer gemensamt med än att det är exakt lika gamla.
I den här typen av böcker är det inte nödvändigtvis historien i sig som är bra utan sättet den är skriven på och de personerna och händelser vi får stifta bekantskap med. Jag gillar det! Vad tycker du?
Malin
