Har fördjupat mig i
vår poesihörna. Återfann Silverfisken av Sofia Rapp Johansson som utkom 2007
och kände att nu ska jag göra ett nytt försök att läsa den. Har så svårt att
läsa om barn som behandlas illa (gäller djur också!) och när man dessutom vet
att det hänt på riktigt blir det outhärdligt.
"Jag drömmer att jag är långt borta och att jag är frisk pappa klär av mig pyjamasen jag blir en silverfisk" Språket i Silverfisken är lyriskt men brutalt rakt på, det är en berättelse ur ett misshandlats barns perspektiv. Hur barnet så långt tillbaka hon kan minnas har utsatts för sexuella övergrepp och vanvård. Instinktivt tänker jag att så här fruktansvärda hemskheter kan väl inget barn utsättas för. Sen tänker jag efter och... jo, tyvärr hur ofattbart den än är så finns det barn som far så illa i vårt samhälle. Saker som är jobbiga att tänka på vill man gärna skjuta ifrån sig medvetet eller omedvetet, man läser kanske något fruktansvärt i dagstidningen eller något på teve men skyndar sig fort att tänka på något annat. Det var jobbigt att läsa Silverfisken som är nattsvart från början till slut men det känns bra att ha gjort det. Se sanningen i vitögat och engagera sig mer i alla barns rätt att få vara just barn och ha ett tryggt hem. Sofia har sedan debuten gett ut "Tills skulderbladen blivit vingar" (2009)och "Kyss mig lycklig" (2012). Det är självbiografiska romaner som bygger vidare på Silverfisken.
Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar