Feberflickan av Elisabeth Östnäs

Omslaget stämmer bra överens med bokens innehåll. Ett gammalt gulnat fotografi med vad som kan tänkas vara en familj som motiv och på det blodstänk.  Feberflickan är en kuslig berättelse om ett familjedrama som slutar med ett makabert dubbelmord. Eller förresten berättelsen börjar efter det makabra dubbelmordet.

Det är en het dag i september och Luna som är berättarjaget städar i det fina men nu ganska förfallna huset där hon växt upp. Pappan är professor i Astronomi och har sedan tio år tillbaka en ny kvinna som Luna föraktar och vägrar benämna med annat än hon. Lunas mamma blev sjuk och dog när Luna var 4 år men hennes minnen av mamman som frisk och levande är påtagligt närvarande. Den äldre systern Stella är bortrest och den yngre brodern sedan länge bortlämnad av någon diffus orsak. Tidigt förstår man att pappan och styvmamman ligger döda på sitt rum och att Luna förbereder inför att hushållerskan  ska komma och att kropparna då ska upptäckas.

När Luna städar och rör sig mellan rummen som beskrivs väldigt detaljrikt får jag allteftersom en bild av familjen och vad som lett fram till morden. Min bild av Luna formas till  att hon är osympatisk och sadistisk, pappan välmenande men frånvarande, styvmodern undfallande och systern uppoffrande. Jag vill inte avslöja för mycket men jag kan inte låta bli att säga att det finns härliga överraskningsmoment. Det bästa med boken är det febriga och stämningsfulla språket som ger rysningar. Det är nog just språket som gör att boken kan vara så spännande fastän det är så tydligt vem det är som är mördaren. Boken väcker också många andra frågor...vissa får jag svar på andra inte. En sak som jag stör mig på är att jag inte riktigt får kläm Lunas ålder,  räknade mig fram till 14 år men mycket annat tyder på att hon är betydligt äldre. Det här är en bok som jag gärna skulle vilja samtala med andra om, skulle passa ypperligt att läsa i en bokcirkel.

Ingrid