Hungerspelen av Suzanne Collins

Jag måste erkänna att jag kände ett litet motstånd inför att läsa Hungerspelen av Suzanne Collins, trots att alla sa att den var så bra. Det är ju en bok som handlar om en dystopisk framtid, d.v.s. en framtid som ofta skildras som inhuman och totalitär, och det brukar jag inte dras till per automatik. Och det är den, men ack så bra! Jag slukade alla tre delar på bara några dagar.

Böckerna utspelas i ett framtida Nordamerika som nu är indelat i 13 distrikt och en huvudstad. Mänskligheten är kuvad under huvudstadens regim och för att demonstrera sin makt arrangeras varje år det som kallas Hungerspelen. Då lottas två ungdomar mellan 12-18 år från varje distrikt att delta. Ungdomarna skickas iväg till huvudstaden för att piffas upp inför tävlingarna och sätts sedan in på arenan som är riggad med allehanda fällor, allt från giftiga dimmor till så kallade muttar, det vill säga mutanter, som är ute efter att döda.  Den enda regeln är att bara vinnaren överlever. Det är som en blandning av klassikern Flugornas herre av William Golding och en modern dokusåpa där allt är tv-övervakat.

Huvudpersonen i böckerna är Katniss Everdeen. När hennes lillasyster Prim lottas att vara en av deltagarna i spelen anmäler sig Katniss som frivillig. Och på den vägen är det…

Det som också fascinerar med böckerna är kontrasten mellan distrikten och huvudstaden. I distrikten är det som att gå bakåt i tiden, det är fattigt och folk sliter för att överleva och har strikta regler från regimen att följa. I huvudstaden är det mer som att dagens nöjeskult dragits till sin spets. Huvudstadens innevånare försörjs till stor del av distrikten och förefaller inte ha något bättre för sig än att ägna sig åt skönhet och nöjen in absurdum. De skönhetsopererar sig, piffar och pudrar och när det är dags för fest finns det löjligt mycket mat. För att få plats med allt ser människorna det som något alldeles naturligt och förträffligt att man bara kan ta lite kemikalier för att kräkas upp allt och sedan fortsätta äta rätterna på nästa bord.

Jag är den förste att erkänna att mina förutfattade meningar om genren var fel, Hungerspelen och dess två uppföljare Fatta eld och Revolt är jättebra böcker som är superspännande och som all dystopisk litteratur säger den också något om den samtid vi lever i!

Malin