tisdag 14 oktober 2014

Jag bara tvingar mig lite av Maja-Stina Fransson

Jag bara tvingar mig lite är en vanlig men ändå väldigt ovanlig bok. Den handlar om en Minna som sedan barndomen lidit av tvångstankar. Parallellt får vi hennes berättelse som barn, ung och vuxen. Vi får läsa hennes dagbok från 90-talet där hela tillvaron går ut på att undvika allt som kan tänkas vara smutsigt. Det är förstås omöjligt så då måste Minna tvätta sig, skrubba händerna och helst ta duschar enligt en viss procedur där det går väldans mycket tvål, schampo och balsam. Hon ljuger, smusslar och avstår från en massa roligt bara för att få hålla sig ren. Vi får också följa Minna på 00-talet, då är hon 20 år och nu är det ätstörningar som dominerar hennes liv. Hon skulle bara gå ner 5 kilo men vips blev det 15 istället! I nutiden kretsar det största tvånget kring att göra listor på sånt hon ska göra. En sån sak är att sitta på café och tjuvlyssna på samtal som pågår runt omkring, hon låtsas läsa men antecknar sånt som kommer upp i de andras samtal som hamnar på listan över vad  hon själv måste göra nästa dag. Kan kanske låta ganska lättsamt men listan växer och med den ångesten som styr hela Minnas liv och hindrar henne från att leva på "riktigt".

Det jag i inledningen menade med vanlig är att det finns många berättelser som skildrar svåra och ångestfyllda saker i en människas liv precis som den här boken gör. Det som gör den ovanlig är att den ger en drabbande skildring av vilket helvete det kan vara att leva med tvångstankar samtidigt som det finns med en stor portion humor och jag tycker att den på många sätt tangerar genren chick lit. Ett annorlunda och i det här fallet lyckat grepp att förmedla ett svårt problem utan att det på något sätt blir förminskat eller förlöjligat. För att lyckas med det förutsätts det nog att författaren själv upplevt hur det är att leva med svåra tvångstankar. Så hatten av för Maja-Stina Fransson som gett mig en ny och oväntad läsupplevelse! Sen har den ju också en sån där oväntad slutknorr som jag gillar...

Ingrid

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar